Nu har jag vaknat till liv igen!
Just nu går allt så himla bra så jag har fullt upp 27 timmar om dygnet.
Försöker hinna skriva här lite varje dag men sen hinns det inte med eller så känner jag mig inte på humör för att förmedla.
Men nu ska jag referera så gott jag kan om den senaste tiden!
Jag och Maria åkte alltså till London förra veckan. Detta gjorde vi för att kolla på en föreställning med Candoco. De håller på med modern dans och dansar i ett integrerat kompani.
Vi tog flyget direkt och det första Maria gjorde när vi kom fram var att ringa hem till kontoret. Det tycker jag är seriöst och pålitligt. Allt detta för att jag hade glömt skriva upp bokningsnr till föreställningen.
Vi förflyttade oss sen med tunnelbana in till stadens kärna.
Jag ser ibland lite trumpen ut men är oftast superglad!
Föreställningen var fullsatt och det var på en jättestor teater, nämligen Southbank Centre’s Queen Elizabeth Hall.
Det var 2 stycken, ett mer dansinriktat; Still och ett stycke som var mer provocerande; the perfect human.
Här ifrågasattes allt. Vad är dans, vem bestämmer det, vad är kropp osv.
Jag gillade det andra stycket bäst men är fortfarande väldigt kluven i hur man bäst ska kunna jobba integrerat utan att det blir en så stor grej.
I denna uppsättning så var det 7 dansare, 3 av dessa hade synliga funktionsskillnader. Hur ska man då sätta upp en föreställning utan att belysa detta, att belysa alla dansare för deras insats och inte klappa någon på huvudet.
I publiken så surrades det hela tiden om just detta, folk satt och funderade på vem som var sån, vem hade vad osv.
Och det känns ibland som att det klappas av helt andra orsaker än dansarnas insats, mer som en " Fy vad duktig du är som gör ditt bästa och dansar som alla andra fastän du har en funktionsskillnad."
Jag tyckte det var bra men samtidigt svårt. Tex när alla skulle göra gemensamma rörelser, och de gör en piruett. Denna piruett kan bara de fullt funktionella göra och det syns för alla gör inte samma. Då belyser man ju funktionen.
Men ska man då göra en piruett efter den som kan det minst eller hur? Det var iaf väldigt bra att se och jag fick massa inspiration och känner mig peppad på att dansa!
För den som inte har sett Candoco dance company så kan jag säga att det är värt!
Candoco från föreställningen Still. Inte mitt foto dock, det gick runt sura damer som kollade om man smygfotade och hon sa till mig och Maria 5 ggr när vi satt och fotade varandra. Vi ville ju så gärna dokumentera!
När vi gick hem sen så hittade vi denna underbara affär och då kändes det som att allt faktiskt är meningen!
Nästa dag åkte vi hem.
Vi hann dock uppleva att London inte alls är väldigt tillgängligt, tyvärr. Och på deras sk handikappsparkeringar står det DISABILITY med stora bokstäver över hela rutan!
Jag skulle vilja ha en ruta där det står ADOPTERAD med neongula bokstäver där jag ska parkera.
Så ingen missar och så jag verkligen känner mig hemma!
Resten av tiden i utlandet åt vi mest. Detta får man till frukost i London. Hashbrownies med majonäs och ketchup!
Vad skulle Anna Skipper på tv3´s " Du är vad du äter" säga om detta? Jag gillade det som tusan.
Maria var lycklig som tusan när hon hittade veganska bakverk i Camden town.
På hennes parkeringsruta ska det stå VEGAN.
London var toppen och det var värt att åka fram och tillbaka på ett dygn.
Min flygrädsla gick att tygla. Jag tvingade dock Maria att göra alla mina tvångstanke ritualer som att klappa jättehögt när man landar med planet. Det betyder tur och Marias omdöme om sin chef är nu ännu större!
Väl hemma i Sweden så fortsätta vi med vårt jobb.
Vi tog en tripp till Jönköping för att träffa Ingrid som jobbar med Musikteatern Freja och för att träffa Sophia som jobbar med Share music.
Om inte jag skulle vara projektledare skulle jag viga mitt liv åt att hitta orter med roliga namn.
Först träffade Vi Ingrid som jobbar som projektledare för MusikTeatern Freja.
De är också ett projekt under Allmänna Arvsfonden och beskrivs såhär på deras hemsida:
Föreningen Autism i Jönköpings län startade i januari 2005 musikteaterprojektet Freja. Under trygga och bejakande omständigheter gör man det möjligt för barn och unga med autism att utveckla sina konstnärliga och sociala förmågor och därmed höja sin livskvalitet.
-------------------------
Vi pratade om hur vi skulle kunna bygga sammarbeten och hur man kan göra teater mer tillgängligt.
De har kommit en bra bit och har en massa kunskap som hjälper Utopia.
Förhoppningsvis så får vi ju snart våran första Teatergrupp i dagarna!
Om man vill se någon av Frejas uppsättningar så kan man gå in på Smålans Musik och Teaters hemsida:
http://www.smot.nu/
Efter detta mycket givande möte så begav vi oss inått stan för att träffa Sophia från Share Musik.
På deras hemsida så beskriver dem sig själva såhär:
Share Music Sweden är en kulturorganisation. Vi vill ge alla människor, oavsett funktionsnedsättning eller förkunskaper, tillgång till kurser med en hög konstnärlig nivå. Genom våra aktiviteter arbetar vi för att driva på en positiv utveckling med en ökad mångfald i kulturlivet och på Sveriges scener.
Share Music Sweden ser inga hinder, bara möjligheter!
---------------------
Vi hittade en massa bra sätt att sammarbeta på och det är alltid kul att träffa någon och bli inspirerad.
Share Music har också en egen hemsida som man kan hitta aktuella kurser på mm:
Nu är det då ny vecka. Igår startade Musikgruppen i en av Sensus lokaler. Det verkar ha gått super och jag hörde rykten om ett redigt jam med Proud Mary. Jag har själv pluggat musik och vet att denna gamla dänga alltid kommer in på ett hörn.
Själv var jag på Konstgruppens 5 workshop där det målades med modell. Jag dokumenterade och filmade och blir alltid lika imponerad. Sen fick jag ett mess av Maria som varit på Musikgrupppen och då var vi så himla sentimentala och stolta över allt.
Jag tror verkligen på Utopia och på alla som är inblandade. Nu är vi ju ungefär 12 personer som jobbar med detta och jag har aldrig träffat mer kompetenta, grymma, bra personer!
Utopia är framtiden, jag tror på det och jag ska kämpa för Utopia! ( Sentimental varning så jag slutar skriva nu!)
CIAO!
Candoco är ett föredöme för oss alla. Men vem har sagt att piruetten måste se likadan ut bara för att den görs samtidigt?
/Kjelle Moomsteatern
